Tomorrow could be one day too late!!

Long time no see! Jag har inte uppdaterat på några dagar, har varit mycket på jobb och sen har jag snackat med Mohamed när jag kommit hem och sen lagt mig direkt, så har inte tänkt på att blogga. Denna veckan har varit så sjukt konstig och känslosam. Jag har haft ett par panikattacker och börjat gråta helt plötlsligt bara. Mycket av det beror nog på rädsla. Jag är så sjukt rädd för att ge mig in på något och bli sårad. När man vet att den andra personen älskar en så sjukt mycket och skulle gjort vad som helst för en är en mäktig känsla. Man får höra varje dag att man är älskad av honom och hur mycket han gillar en och jag gillar honom också, MEN jag är ändå så jäkla rädd. Att vara i ett långdistans förhållande är inte världens lättaste. Man är så rädd att man ska säga eller göra fel och saker misstolkas och man kan liksom inte snacka om saker ordentligt för man kan inte visa med kroppsspråk så det inte blir fel. Det är så svårt.

Man är rädd för vad andra människor ska tycka och tänka om saker. Folk på en jobb tex är helt emot att man ska vara ihop med "såna" människor. Vad fan vet dom om "såna" människor, de får alltid bara höra dåliga saker och väljer att se och höra dåliga saker. De drar egna slutsatser att ett visst folkslag skulle vara sämre än andra. Jag är så jäkla trött på att höra på det. Jag blir så förbannad.  Har man inget bra att säga så håll käften!

Sen hur gör man när ens nära och kära inte accepterar ens förhållande? När de inte förstår att detta är allvar? Ska man följa sitt eget hjärta och göra vad man känner är rätt eller ska man anpassa sig efter vad ens familj, släktingar, vänner tycker? Jag tänker satsa på detta och jag hade helst velat veta att man hade alla person man tycker om bakom sig och att de ska påminna en att det man gör är rätt för sig själv.

Som jag skrev innan så har det varit en väldigt känslosam vecka där jag tänkt mycket på detta förhållandet, vad folk ska tycka och sen har jag även tänkt mycket på min farmor. Imorgon så ska vi till Brita, men jag ska troligtvis inte med. Det är tänkt att de ska besöka kyrkogården och vår farmors grav och jag känner mig inte alls redo att göra något sådant just nu. Om jag ska dit så kommer jag inte åka dit med många personer utan bara kanske 2 stycken eller något för jag tycker det är så extremt jobbigt. Jag har fortfarande ett Hejdå att ta som jag aldrig fick göra när hon var vid liv :'(
Det har gått snart 8 månader sen min älskade farmor lämnade mig, oss och Jag var hennes stjärna!

Nej nu får jag avsluta, tänkte ge er några låtar också bara!

Glöm inte att säga hur mycket er familj, vänner, släkt och personerna ni älskar hur mycket de betyder för er! Ni vet aldrig när ni inte träffar dem igen. Life´s too short too hold back!!

            



             

Puss och Kram!!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0